ANTABUS
Nu är det söndag och ännu än vecka har gått. Det känns bra och det känns dåligt. Har sett till så att roliga saker händer i frmatiden, både den nära och den framtiden lite längre bort. Saker att se fram emot. Saker som jag vill göra och längtar till. Så det är kanske ändå okej att tiden går. I alla fall lite, lagom. Skynda långsamt, snälla.
Och helgen har spenderats med folk jag uppskattar och mår så bra av. Först med så himla härliga kompisar i fredags. Lite spontant. Brukar inte bli så bra när vi försöker närma oss någon slags spontanitet men fredagen blev bara så bra. Och det var nog första gången jag var ute och dansade, om än endast i cirka tjugo min, utan att någon ovälkomnad främmande man kom och tog sig friheter. Seriöst, vem fan sa att du fick rätt till mig och min kropp??? Blir så less. Skönt att slippa det om så för en kväll.
Sen gudmor och hela barnaskaran. Att gå en promenad i ösregnet för att sedan komma in, tända en brasa och dricka en öl till fantastiskt god tacos. Toppa det med att kolla på en klassisk feel-good-film och kvällen är gjord. Och även fastän ångesten kommer och knackar på så tänker jag inte, vill inte, vågar inte, orkar jag inte släppa in den. Fuck ångesten och allt den står för. Så fruktansvärt trött på den. Idioti är vad det är. Slöseri med tid, energi och välmående. Bara NEJ.
Förlåt om det blev ett slightly aggro/hatiskt/upprört inlägg. Blir bara så provocerad och sjukt irriterad på saker, såsom folk som inte respekterar personligt space och ångest. Fast nej, ber inte om förlåtelse för det. Aldrig igen att jag gör det.
