OÄNDLIGHETER
Det går längre och längre tid innan tillräckligt med inspiration infinner sig för att jag ska skriva här. Eller kanske är det bara så att den får uttryck på annat sätt, på mer konkreta och riktiga sätt. För det här är ju egentligen ingenting. Det här är som ett vakuum - en plats där saker bara finns på besök. En plats där allt är tillfälligt. Precis som mina andetag i din nacke. Precis som dina viskningar i mitt öra. Precis som fingertoppar mot bar hud.
För känslan av att det här är tillfälligt går inte att skaka av. För jag förtjänar inte dig. För att du kommer att inse det. För jag är ingen man väljer en evighet med.
Men. Alla evigheter är olika långa. Jag hoppas bara att vår blir lång nog.
(och precis som med allt annat kunde jag inte ens i det här inlägget formulera en mening utan att du var där och krävde uppmärksamhet. du krävde den men älskling du behövde inte ens försöka.)
