greatexpectations.blogg.se

Instinktivt så vill jag inleda inlägget med att be om ursäkt för att det varit så tomt här de senaste dagarna. Men sen kommer jag ju på att det är för mig jag skriver här. Skitsamma om det går ett par dagar emellan. Strävar inte efter att ha den mest frekventa uppläggningen av inlägg här och därmed basta. Det kommer när det kommer.

 

Men ja, hej. Mycket tankar idag. Mycket känslor och mycket som inte är särskilt välkommet. Var cirka två sekunder ifrån att totalt bryta ihop när jag var ute på promenad. Det blev lite överväldigande igår när det kom upp saker till ytan som jag nog inte vågat erkänna ens för mig själv. Det blandat med lite annat vardagstjofs och voila, nervous breakdown about to happen.

 

Vill ju klara av det här. Blir så förbannat arg på mig själv för att jag inte är starkare, för att jag inte kan stå emot. Varför kan det bara inte vara en dans på rosor? Eller en typisk jävla high school-film. Varför? Jo, för så är inte livet. Inte det riktiga. Men den vetskapen gör det inte direkt lättare att hantera.

 

Vi får lära oss att livet inte är lätt. Men också att saker blir vad man gör dem till. Inte fan har jag, eller någon annan förmodligen, försökt göra livet svårt. Det bara är så. Samtidigt känns det som att det är JAG som är det svåra i livet. I det här jävla livet. Att det är jag som komplicerar och försvårar. I 99% av fallen är det säkert så - det skulle inte förvåna mig ett dugg. Men hur slutar man då? 

Att identifiera sig. Det är något som vi alla försöker göra. Ett behov vi som människor har. Vi vill tillhöra, vara del av något, få känna gemenskap. Det läskigaste vi vet är att vara ensamma och den rädslan styr oss i så många val vi gör. Medvetet eller ej.

 

Och fyfan vad detta suger under ungefär alla ens tonårs-år. Att i alla situationer, sammanhang, sällskap och stunder känna att man står lite utanför. Aldrig vara hundraprocentig. Det där med att hitta sin plats är verkligen för jävligt. På ett sätt. Men på ett annat sätt kan det vara ganska spännande också. Säkert. Det är i alla fall vad de säger, de som vuxit upp och tror att de hittat sig själva. De som nu har sin plats i livet med Volvo, barn, respektive och radhus. Men sist jag kollade är det inte särskilt spännande att ständigt känna sig malplacerad, fel, utstirrad och ensam på samma gång.

 

"Det blir bättre ska du se". Det hoppas jag fan att det blir, du vise själ som säger detta till allt och alla om allt och alla. Ljuger du om detta till mig så står du officiellt på min dödslista. För ibland finns det inget ljus i tunneln. Inget som får mig att tro att det blir bättre. Inget som tyder på att det faktiskt, rent realistiskt, skulle bli det. Låt oss skrika i kör så att till och med de döda hör; jag vill bara tillhöravaradelavintevaraensam. Helst nu, tack.

Med paniken i halsgropen slog jag upp ögonen idag och var helt säker på att jag sovit mig. Insåg att det är lov och sov några timmar till. Sjukt välbehövligt. Sömn står inte särskilt högt upp på prioriteringslistan under skolveckor.

 

Känner att jag borde göra något av den här dagen men motivationen till att faktiskt göra det infinner sig inte. Jaha. Kanske lika bra det, ryktas om någon storm som ska komma ikväll. Man vill ju inte blåsa bort, lika bra att stanna inne och.. göra ingen som helst nytta. Fan. Kan inte hjälpa att få ångest över att inget speciellt händer. Vill att allt ska känna storslaget, episkt, viktigt och betydelsefullt. Vill göra saker som få en att känna - bra saker då helst. Hur klyschigt det än må vara så vill jag bara känna att jag lever. Och när man spenderar dagen på soffan känner man sig fan mer död än levande.

 

Vill också bara ge ångesten fingret och skita fullstädigt i den. Prove a point genom att göra tvärtom vad den vill få mig att göra. Men det är svårt och ångesten kan alla mina svaga punkter, tro fan att den utnyttjar det också.

 

Summa summarum; ska snart ge mig iväg och möta upp honom (lost the neverending battle med mig själv, yes). Han som ska berätta vad jag gjorde fel i lördags. Som om jag inte redan har min ouppskattade följeslagare Ångesten som gör det. Ska bli intressant att se vad som sägs.

"Och när jag tänker efter såhär långt efter så kan jag se hur fel det blev". Den låten alltså. Dör ju lite inombords när orden träffar sådär löjligt rätt. Rätt på ställen jag inte visste att jag hade - eller snarare skulle känna. Bitar av livet man lagt åt sidan, förträngt, skjutit upp, inte tagit tag i och som man helst bara skulle vilja skrika "fan ta dig och ditt helvete" åt.

 

Men det går ju inte riktigt. För det är ju bitar av oss, av den vi är. Oavsett om vi vill det eller inte så påverkar även det undanträngda oss. Det gnagar och sliter, rivs och ger fan inte upp för ens vi reder ut det. Och ändå så gör vi det inte, tar tag i vad det än är som inte är avslutat. För inget är värre än att känna precis det som blir oundvikligt att känna när man ska vara mogen och göra rätt för sig genom att fixa det där jobbiga.

 

Och tills dessfår Markus ord lugna min övertänkande hjärna (som förövrigt är ännu mer slow/behind/pain in the ass än vanligt idag, skyller på bakfyllan); "All den här tiden som jag vilat och velat, vilat och väntat och kastat bort. Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka, att allt dåligt för med sig nåt gott."

Med Deadmau5 och Suckfest i lurarna börjar blodet fyllas med adrenalin och jag vill bara gå ut och dansa tills fötterna inte pallar mer. Fan sån tur att det är precis vad som står på schemat ikväll.

Efter en öl eller två på Hellströms bar det av mot Ace. Den väldigt bekvämt belägna klubben som ligger bokstavligt talat i Hötorgets tunnelbanestation. Mer öl, mer drinkar, högre musik och mer skratt än på länge. Mer folk, varmare kroppar, högre tempo och bättre låtar. Mer dans, mer eufori, mer skrik och så mycket lättare i sinnet. Om det var en befrielse? Klart som fan.

Så idag får man ta smällen. Även om den inte är så farlig så märker man att kroppen tog lite extra stryk igår. Ibland får man offra kroppen för själen. I alla fall för en natt. Förlåt kroppen, du får vila fram tills på tisdag.

 

 

Vecka in, vecka ut. Går lite på stand by och inget verkar penetrera skalet av håll-igång-fullt-upp-hela-tiden-kaoset som blivit fasaden. Folk som vill ses, folk som antar att jag har ett hektiskt socialt liv. Ahaja. Det var det sista antagandet jag trodde någon skulle göra om mig. Skenet bedrar som det så ofta gör. Inte döma boken efter omslaget osv.

 

Men. Lite pyser igenom ändå. När fettklumpen till hjärna som vi mot all bättre vetskap fått äran att besitta känner sig mottalig handlar det mest om feminism, pojkar och fest. En udda blandning må jag säga. Men vad ska jag säga egentligen, let it be liksom. Det är vad som intresserar. Alla delar lika komplicerade och okomplicerade. Självklarthet med att vara feminist - ändå finns det stunder man inte riktigt vågar stå för det. Självklarhet att det är honom jag gillar - ändå finns det stunder av tvivel och misstro. Självklarhet att festafestafesta - ändå finns det stunder då soffan lockar mer.

 

Klurigt det där, med att få ihop saker och ting. Speciellt saker och ting i min lilla fettklump. Hoppas den kan börja hänga med i höstsvängarna snart, saknar den lite.