greatexpectations.blogg.se

Idag skulle jag kunna skriva om vad som hänt sedan sist jag skrev. Alltså ungefär en evighet sedan. Jag skulle kunna skriva om det som varit, om det som är och det som förhoppningsvis ska bli. Jag skulle kunna skriva om tankar lika mörka som novembernätterna och jag skulle kunna skriva om allt det jävliga som har hänt.

 

Men det ska jag inte. Vill inte fokusera på det negativa, det destruktiva. Har redan gått den vägen en gång och ingenting, absolut ingenting, blir bättre av det. Istället vill jag fokusera på solstrålarna som värmer, din hud som värmer, orden som värmer, tonerna som värmer. För det är ganska otroligt ändå. Att det finns så mycket värme kvar även under den mörkaste tiden på året.

 

Att måndagskvällar oftast inte är särskilt speciella eller ångestlättade visste vi redan. Men när man ska spendera den, och förmodligen större delen av natten, med att skriva en labbrapport och en psykologiuppsats, känns det lite extra tugnt. Det är då Kent strömmar i mina hörlurar på alldeles för hög volym, letar upp ångestmonstren och tar dem med sig långt bort för att sedan leta sig ner i mina fötter och stampa takten till några av de bästa tonerna jag vet.

 

 

 

På ett sätt är det fint, att se morgonens första solstrålar svepa över din bara rygg. Med täcket hårt intvinat runt benen, runt dina och runt mina. Det lite för tjocka, lite för korta täcket som värmt lite för mycket under natten. Om jag sträcker på armen skulle jag kunna svepa med fingertopparna längst din rygg, precis som solen. Känna varje böjning, varje förändring längst ryggraden. Med dina lockar i en bångstyring röra vänder du på huvudet och säger "godmorgon" med den raspiga morgonrösten du får.

 

På ett sätt är det fint. På ett annat sätt är det läskigt. Kan inte riktigt njuta av det. För ingenting säger att det är mig som du kommer att vakna upp med om en vecka, en månad, två. Ingenting är säkert och det är för jävla läskigt.

Har skrivit en rad för att sedan radera den alldeles för många gånger nu. Har skrivit för ärligt, för uppriktigt. Har skrivit för otydligt, för spretigt. Har skrivit för oviktigt, för orelevant. Har för mycket att skriva så det blir istället ingenting. För mycket som brottas för att komma ut genom fingertopparna, ner i tangenterna och ut i oändligheten som internet är. Vill, behöver, borde skriva. Men det blir inte bra och det som inte är bra tas bort. Survival of the fittest. Naturligt urval. Ständig sållning. Vad pratar jag om ens?

Jag har tidigare skrivit om att identifiera sig - med saker, människor, situationer, känslor. Vi har alla någonting som får oss att känna oss mindre ensamma. Även om dessa kan vara svåra att hitta ibland så finns de där, bara man vågar titta tillräckligt noga.

 

Och jag har tittat, granskat, vridit och vänt på det här. På vad jag identifierar mig med. Men inte för att hitta vad direkt, utan för att ta reda på hur jag kan sluta med det. För lite drygt ett år sedan blev jag diagnostiserad med Anorexia Nervosa. Det var nog det läskigaste besked jag har fått i hela mitt liv. Men på något sätt var det också ett kvitto. En bekräftelse på hur sjuk jag var, på att jag tillhörde något sjukt.

 

Då kom den första känslan av tillhörighet - jag hade något att identifiera mig med. Något som jag varit så fruktansvärt ensam i så fruktansvärt länge. Något jag nu inte längre stod själv med. Det hade noterats och jag hade fått det svart på vitt att det jag höll på med inte var normalt. Inte fan var det hälsosamt heller.

 

När jag sedan spenderade nästan fem månader på sjukhus, varje dag med matscheman, vägningar, behandlare, ångest, blodprov, tristess, doktorer, sjukhuskorridorer och framför allt personer som var precis lika sjuka som jag blev känslan av tillhörighet ännu större. Det fanns ju ändå en viss förståelse där i de fula korridorerna med ångest och skrik bakom varje dörr. Vi förstod varann, i det sjuka och i det motvilliga.

 

Att gå från det fyrakantiga, kontrollerade livet som jag identifierade mig med och kände trygghet i till det lite mer spontana, fria och oskrivna livet trodde jag att jag skulle hitta min plats snabbt igen. Hitta något nytt att i vardagen identifiera mig med och söka tillhörighet hos. Att jag skulle bli kvitt den anorektiska delen av mig - åtminstonde lite av den.

 

Men nej, den är fortfarande där. Där. Överallt. Lika närvarande som alltid. Ständigt tjatande att det enda som är rätt är sjukdomen. Det är den enda vägen att gå. Mitt öde. Det enda jag duger till. Att svälta mig själv. Men jag vill inte längre. Jag vill inte. Jag vet bara inte hur man slutar.

 

Jag är inte min diagnos. Jag är inte min diagnos. Jag är inte min diagnos. Jag är inte min diagnos.

 

 

- patriarkatet. För så jävla självklara anledningar. Borde inte behöva förklara varför ens men eftersom att det finns efterblivet, förlåt menade mindre medvetet/utbildat, folk så kan jag nämna några i alla fall; vill inte bli bemött på ett speciellt för att jag är kvinna, vill inte bli värderad efter mitt utseende och för att jag är så obeskrivligt trött på att sexistiska skämt har blivit en vardag.

- skolan. Av flera anledningar. För hur den är uppbyggd, för pressen och ångesten den framkallar, för hur det blir tvång och tristess.

 - att Girls inte sänds just nu. Seriöst. Vad ska jag göra med mitt liv???

 

 

 

- feminism. För att det ger mig hopp. För att det får mig att känna tillhörighet. För att det ger mig modet att stå för vad jag är, någon som inte tänker vara tyst på grund av vad patriarkatet står för.

 - hösten. Hur fin är inte den? Med sina starka färger, mindre milda vindar, myset inne i värmen och den overkligt klara luften. Och även om den nu lider mot sitt slut så är det okej, för så kommer snart julen. Längtar ihjäl mig. 

 - att New Girl är up and running. Funkar som ett bra substitut för Girls. (Kanske till och med är bättre???) Äsch, de kan få dela första platsen i mitt serieälskande hjärta. /tönten.

 

Ibland kan listor vara bra. För att få perspektiv och lite ordning i det övriga kaoset. Jag gillar listor.

 

Nu är det söndag och ännu än vecka har gått. Det känns bra och det känns dåligt. Har sett till så att roliga saker händer i frmatiden, både den nära och den framtiden lite längre bort. Saker att se fram emot. Saker som jag vill göra och längtar till. Så det är kanske ändå okej att tiden går. I alla fall lite, lagom. Skynda långsamt, snälla.

 

Och helgen har spenderats med folk jag uppskattar och mår så bra av. Först med så himla härliga kompisar i fredags. Lite spontant. Brukar inte bli så bra när vi försöker närma oss någon slags spontanitet men fredagen blev bara så bra. Och det var nog första gången jag var ute och dansade, om än endast i cirka tjugo min, utan att någon ovälkomnad främmande man kom och tog sig friheter. Seriöst, vem fan sa att du fick rätt till mig och min kropp??? Blir så less. Skönt att slippa det om så för en kväll.

 

Sen gudmor och hela barnaskaran. Att gå en promenad i ösregnet för att sedan komma in, tända en brasa och dricka en öl till fantastiskt god tacos. Toppa det med att kolla på en klassisk feel-good-film och kvällen är gjord. Och även fastän ångesten kommer och knackar på så tänker jag inte, vill inte, vågar inte, orkar jag inte släppa in den. Fuck ångesten och allt den står för. Så fruktansvärt trött på den. Idioti är vad det är. Slöseri med tid, energi och välmående. Bara NEJ.

 

Förlåt om det blev ett slightly aggro/hatiskt/upprört inlägg. Blir bara så provocerad och sjukt irriterad på saker, såsom folk som inte respekterar personligt space och ångest. Fast nej, ber inte om förlåtelse för det. Aldrig igen att jag gör det.

En av de saker som influerar och påverkar mig mest är musik. Vart jag än går, vad jag än gör så har jag musiken alltid med mig. Den finns i takten jag går, den finns i det jag ser och den finns städigt i mina öron. Variationen är stor och det kan vara allt från hårda metaltoner, svängiga poplyriker, rytmiskt electro, instumentala indielåtar eller mjuka salsamelodier.

 

Det finns något för varje stund och för varje humör - det är det som är så tilltalande med musik. Mångfaldheten. Det och det faktum att det är något som alla kan relatera till. Alla har en åsikt eller en tanke om musik. Sen att man kanske inte håller med eller tycker lika är självklart. Det facinerar också. Rätt eller fel existerar inte. Musiken har inget facit.

 

Mitt allra, allra tidigaste minne är musikrelaterat. Vår gamla lägenhet, en sen lördagkväll. Pappa står i vardagsrummet och dansar sakta i sin egna värld. I en egen värld där Bo Kaspers Orkester hörs i bakgrunden med "Hon är så söt". Fortfarande är det en av mina favoritlåtar. Han lät mig stå på sina fötter och långsamt, försiktigt, gled vi fram över golvet till de melodiska takterna som tog oss långt från det vardagsrum vi stod i.

Det här med tid. Eller ja, tanken på att något som liknar tid ska existera. Vissa påstår att det bara är en mänsklig uppfinning - att vi inte skulle vara funktionella utan den. På sätt och vis stämmer väl det. Tiden är vad som får oss att gå upp varje dag. Tiden är vad som får oss att också gå och lägga oss varje dag. Den gör det möjligt att bestämma saker och ger oss något att förhålla oss till. Samhället skulle inte fungera utan tiden och så är det bara.

 

Jag kan samtidigt som jag har denna vetskapen inte sluta bli stressad över den - tiden. Det är så mycket man ska hinna med, det är så mycket vi ska göra. Se, uppleva, tänka, agera, påverka, influera. Leva. Och även fast än det känns som att veckorna släpar sig fram så är de över på ett ögonblick. Det skrämmer mig mer än något annat. För tänk om man blundar? Tänk om man missar något?

 

På sätt och vis önkar jag att jag inte var ett så pass välutvecklat fenomen som vi människor är. På sätt och vis hade jag fördragit att vara något simplare. Bara för att slippa vetskapen om att vår tid är begränsad. Att nu, nu, nu, nu och nu så försvinner mer och mer av den.

Det där med sjävvärde och självuppskattning är inte helt lätt. Inte lätt alls faktiskt. Hur kan det vara så självklart att boosta någon annan? Säga snälla saker och poängtera positiva egenskaper. Sådant gör man mer än gärna för kompisar eller till och med för en främling. Att hitta något bra och värdefullt med personer i ens omgivning är en barnlek.

 

Men när det kommer till oss själva då? När vi ska pusha vårt eget självförtroende? Ja, då är det plötsligt en helt annan femma. För inte fan går det att hitta något bra med en själv. Ingenting som duger, ingenting av värde. Ingenting att ens lägga märke till. Att bära runt med den känslan är ganska tugnt. Att sträcka på sig blir allt för svårt och att flacka med blicken blir en lämplig flykt. För tänk om någon annan skulle se det jag ser. Tänk om de skulle se. Se något som inte ens är värt att uppmärksammas. Fyfan.

 

Varför kan man inte bara lära sig? Lära sig att låta ryggraden fyllas av stolthet, självsäkerhet, och sträckas ut i sin fulla längd. Lära sig att våga tro på att man är värd att synas. Lära sig att det går, det går att låta andra se det man mest av allt avskyr. Varför kan man inte bara lära sig? Lära sig allt det där och slippa allt vad sjävförakt och osäkerhet är.

 

Gula sidor med upprivna kantar. Det mesta av boken satt inte ens ihop i ryggen, partier hölls kvar med mannens lika slitna händer. Med den matchande kepsen och ett ansikte som avslöjade många års oro och misär, utgjorde de ett fint par - mannen och boken. Jag undrade om det var den här mannen som slitit ut boken så. Om det är hans absoluta favorit och har läst den otaliga gånger. Haft den med sig till andra världsdelar för på sätt och vis så är det bara med den han känner sig komplett. Med den visdomen som gömmer sig i de till synes sedan länge utgågna sidorna finner han kraft och kärlek.

 

Kanske har boken haft många ägare innan. Bytt händer oftare än stans finaste prostituerade. Många fingertoppar som draits över de filstilta svarta raderna, tillhörande de som kan identifiera sig med innehållet. Ta det till sig på ett som bara skrift kan få en att göra. Den fina blandningen av fantasi och konkret fakta - ett mellanland där allt är tillåtet. Där böcker är prostituerade och händer utnyttjare.

Människor. Vi är, som de flesta vet, världens mest komplexa djur. Det skarpaste sinnet, den mest finslipta kroppen och de bäst anpassade sinnena. På sätt och vis är vi untouchable. Vi tror att vi är starkast, störst och seriöst överlägsna. Men i vårt sätt att utnyttja och dominera saker i vår omgivning visar vi våra svaga punkter.

 

Jag kan inte sluta facineras. Över oss. Över dem. Över allt som är vi. Det är på ett sätt övermäktigt men på ett annat så basalt och sjävklart. Om vi nu är så komplicerade som vi gärna vill tro så är det inte så konstigt att man blir förundrad - nyfikenheten tar över och vi gräver djupare. Och där nere, nere bland det djupaste djupet är det lite pest eller kolera när det kommer till vad man kan tänkas finna. Antigen hittar man alldeles för mycket - historia, minnen och saker som stannat kvar med personen. Eller så hittar man ingenting alls - det är det djupaste av alla avgrundsdjup.

 

Och då till det stora beslutet; vilken av dessa två kategorier tillhör man? Vilken vill man tillhöra - vad är att föredra? Vad är lättast? Att ständigt bära runt på något - gott eller ont. Eller bara vara tom, inget som rör en i ryggraden, inget som binder dig till något. Vi vill ju gärna tro att det är upp till oss att besluta om detta. Vi vill gärna bestämma och besluta för oss själva. Men så fungerar det inte. Inte alls faktiskt. Det blir som det blir och det är vad det är. Det vi kan påverka är bara petitesser.