greatexpectations.blogg.se

Vill tyna bort. Vill bli lätt som vinden, tunn som luft. Vill vara allt jag inte är. Vill bort, ut och överge den här äckliga kroppen. Vill inte vara kvar i det som förgör mig. Vill springa, springa tills benen inte bär längre. Vill springa tills de är så tunna så att de åtminstonde går att leva med. 

 

Vill ljuga om att jag ätit. Vill svälta i en dag, eller två eller tre eller fyra. Vill se stjärnorna när jag ställer mig upp. Vill leva på redbull sugerfree och cigg. Vill känna hur ben, kotor och senor blir tydligare. Vill se något annat än det jag ser nu. Vill se siffrorna bli lägre. Vill se dem bli hotande igen men jag skulle välkomna dem. Jag vill och jag vill göra det nu. Nununu. 

Det går längre och längre tid innan tillräckligt med inspiration infinner sig för att jag ska skriva här. Eller kanske är det bara så att den får uttryck på annat sätt, på mer konkreta och riktiga sätt. För det här är ju egentligen ingenting. Det här är som ett vakuum - en plats där saker bara finns på besök. En plats där allt är tillfälligt. Precis som mina andetag i din nacke. Precis som dina viskningar i mitt öra. Precis som fingertoppar mot bar hud. 

 

För känslan av att det här är tillfälligt går inte att skaka av. För jag förtjänar inte dig. För att du kommer att inse det. För jag är ingen man väljer en evighet med. 

 

Men. Alla evigheter är olika långa. Jag hoppas bara att vår blir lång nog. 

 

(och precis som med allt annat kunde jag inte ens i det här inlägget formulera en mening utan att du var där och krävde uppmärksamhet. du krävde den men älskling du behövde inte ens försöka.)