Överdrifter, underdrifter och allt där emellan.
Att säga att allt är bra är en överdrift. Att säga att allt är dåligt är en överdrift likaså. Men att ställa sig upp, se stjärnorna och deras bilnkade sken, känna avdomningarna i armarna och yrsel som tränger sig på, det är lättnad. Lättnad för att det är ett kvitto, ett bevis, på att det är på väg åt rätt håll. För om jag ska vara här, i den här kroppen, som den här personen, måste jag få se stjärnorna. Jag måste få känna avdomningarna och yrseln. Det blir mitt knark, det enda som kan fixa min abstinens, min ångest, mitt hat, mina åskmoln.
Jag förstår att alla inte förstår. Det gör inte jag heller. Det enda jag vet är att det funkar. För stegen känns tyngre och är svåra att ta, men själen känns lättare, så ofantligt mycket lättare. Det är det enda som betyder något just nu. Så snälla låt mig, låt mig vara det jag vill, förtjänar, bara kan vara.
