FÖRSTA AV TRE
Tunnelbanan. Stockholms innerstad. Tisdag eftermiddag och mitt i rusningstrafiken. Mörkret har redan lagt sig tätt omkring alla hörn och i alla vrår. På perrongen får man se upp. För armbågar och fötter. För ouppmärksamt folk. För att ta sig framåt krävs en taktik - att arbågas eller undvika. Att undvika folk och deras ögonkontakt brukar bli min flyktväg. Blir man inte sedd kan man inte heller bli armbågad. Oftast i alla fall.
Kampen om platsen. Stå redo vid dörrarna. Springa om pensionären med rullatorn och smidigt glida ner på innersta sätet. Andas. Andas. Fixa till jackan, lägga väskan i knät så att den där åldringen kan få lite sittutrymme trots allt. Kikar upp från golvet och möts av en smått oväntad syn. En gammal, åtminstonde 50+, herre. Silvergrått, bakåtstruket hår. Några tester har letat sig ner i pannan och dinglar bekymmerslöst framför de oräkneliga orosrynkorna. Den stora svarta rocken och de välskräddade handskarna ger ett stilrent,självsäkert intryck och leder tankarna, inte helt otippat, till en maffiaboss. Distinkta ansiktsdrag kantat med livets präglan. Hans mörka uppsyn och genomträngade ögon får mig att sluta granska honom in i minsta detalj och låtsas som att något extremt viktigt ploppat upp på mobilen.
Det oväntade i denna syn hade dock ingenting med hans utseende att göra. Nej, han passar bra in bland Stockholms äldre invånare. Lika kall, lika oinbjudande. Det som gör att han i mina ögon står ut är Redbullen han håller i sin hand och emellanåt tar några glupska klunkar ifrån. Förmodligen var det den som fick min blick att fastna på honom från första början - hade annars sett förbi honom precis som jag gör med de flesta resenärer jag tvingas möta varje dag. Men energidrickan får mig att undra - vet han inte att det är farligt för hjärtat? Har han inte sovit tillräckligt? Ska han åka och reda ut lite maffiaärenden och behöver extra energi? Lider han av insomnia? Eller hemska mardrömmar? Har han dödat någon i uppdrag av maffian och kan därför inte sova? Vad hur varför när?
Mitt i allt mitt undrande reser sig mannen upp. Jag följer honom med blicken när han går ut genom tågdörrarna och jag ser skylten som hänger på väggen. "Medborgarplatsen". Inser att jag har missat min station. Tilltar den mindre trevliga taktiken och armbågar mig fram till dörren och hinner hoppa ut innan "dorarna stengs". Lokaliserar mig och tränger mig ursäktande till andra sidan perrongen. Rusningstrafik. Stockholms innerstad. Och det dröjer många timmar innan mannen lämnar mina tankar.
