greatexpectations.blogg.se

Det känns som att jag tagit en tripp med en tidsmaskin varje gång jag kommer hit. Allt är detsamma, likadant och lika klaustrofobiskt. Den skakiga hissen som tar mig upp till våning tre där samhällets offer rehabliteras. Där de hårda väggarna och rösterna finns kvar, de som ska bota de allra sköraste. Där livet hänger på en tråd och det känns som att man är omringad av saxar. Är så innerligt trött på dessa återbesök och deju vú-upplevelser. 

När inspirationen tryter, och energin likaså, då kan man låna ord som träffar på alla de där ställena man vill att de ska göra. Det är fint, orden är fina, du är finast. 

 

Fina ord får symbolisera en fantastiskt fin fredagsnatt.
Det känns inte som att jag kan få nog, det känns som om jag vill vara med dig överallt hela tiden. Även fast jag vet att det inte skulle gå - det skulle tömma våra möten på magi. För något som blir uttjatat blir blasé och det blir inte bra någonstans. 

 

Och det jag vill allra minst just nu är att det ska gå fel, att det ska ta slut. Att du ska försvinna. Även fast du är så nära, i framsätet i din bil med din hand på mitt lår och min hand i ditt hår när våra läppar lever ett eget liv, är det vad som finns i bakhuvudet hela tiden. Att jag aldrig kan ta dig för givet. För du är för bra för mig, alldeles för bra. Även om du inte insett det än så kommer du till slut undra vad fan du tänkte. 

Man vill vara den som finns där, den som lyssnar och försöker sitt bästa med att ge kloka råd. Den som oavsett vad det gäller tar in det, reflekterar och ger en uppriktigt stödjande åsikt. Jag skulle nog kunna säga att jag har varit och är den personen för många. Att hjälpa någon som är, för stunden åtminstone, mer trasig än mig själv må verka egostiskt men det känns bra, en bitterljuv sensation i hela kroppen. 

 

I alla fall för en millisekund. Tills du berättar om dina tankar känslor planer insikter avsikter och min värld raserar. Inte för att du är min värld, det är inte så. Det är för att jag inte orkar igen. Jag orkar inte bära på den oron det skapar. För att ständigt ha en gnagande känsla i bröstet av att det har gått fel, det kommer gå fel, det kanske redan har gått fel, äter upp mig inifrån. Att hela tiden vilja åka till dig bara för att vara på den säkra sidan, för att kunna andas igen för ett tag är lika jobbigt varje gång jag inte kan komma hela vägen. Att inte veta om jag kommer ha dig imorgon. Att inte veta om du kommer finnas här, i livet. Det får min värld att rasera. 

 

Snälla gör inte såhär mot mig. Snälla gör inte såhär mot dig. Snälla. Snällasnällasnälla. 

Det är småsakerna som gör det. Som har gjort den här kvällen till något fint och minnesvärt. Något som jag helst vill lägga i en liten ask, låsa och sedan gömma så bra att jag aldrig kommer minnas vart. Bara för att vara säker på att jag inte kommer förstöra det här, för att vara säker på att den här kvällen alltid kommer vara såhär fin oavsett hur lång tid som går och oavsett hur mycket som händer oss emellan.

 

För det är du och dina pigga ögon. Det är du och ditt upplyftande skratt som smittar av sig helt utan förvarning. Det är du och dina tankar ideér åsikter berättelser som jag inte kan få nog av. Det är du och ditt långa hår som du drar i lite för ofta och jag kan inte hjälpa att tänka att jag vill också, dra känna röra. Det är du och dina lätta, uppmanande pussar. Det är du som får det att kännas som om jag har en hel fjärilsfarm i magen. 

Jag jagar efter något jag inte vet vad det är, jag letar i blindo efter något som ska ge mig något mer. 

Ovissheten gör mig långsam och irrationell. Längtan gör mig desperat och oberäknelig. 

Blanda dessa två i den djungel som livet är och du får någon som är dömd att leva i misär, med en gnagande känsla av att något saknas - det där som är något mer. 

Vet inte vad jag vill skriva. Vet ATT jag vill skriva. Vet att jag vill ta en kurs, skrivkurs. Vet att jag vill bli bättre, bäst. Vet inte om vad jag skulle skriva. Ge mig ett ämne och jag skriver. Orden kommer som ett jävla lokomotiv. Ge mig vad som helst och jag gör det till det finaste guld som dina sinnen någonsin skådat. Ge mig ett direktiv och jag kommer ge dig allt jag kan. Ge mig en mening och jag ger dig en novell. Ge mig någonting och jag ger dig oändligheten. Oändligt med kreativitet och ord och känslor och saker som betyder något. GE MIG NÅGOT SOM KÄNNS FÖR FAN. Och gör det snabbt. Tack.