greatexpectations.blogg.se

Det sägs att man inte kan hjälpa vem man blir kär i. Att man inte kan vara med och bestämma vem, hur, vart, när. Man får leva med vetskapen om att det inte är upp till en själv - att det ligger bortom oss. Skulle nog inte säga att det är ödet, sådant känns bara så förkastligt. Men det är något som avgör trots allt. Kalla det "meant to be", kalla det slumpen eller kalla det ödet. 

 

Ibland har man tur. Man blir kär i någon som blir kär tillbaka. Någon som är allt och lite till, personen som är allt man kunnat drömma om. Någon som har mjuka lockar i nacken, smilgropar och pigga ögon, som är sarkastisk, kärleksfull och spontan. Men det är långt ifrån varje gång man har tur. Vissa kanske aldrig har turen på sin sida utan gång efter gång faller för aset. Personen som manipulerar, ljuger och slingrar sig in. Sätter sig under huden och vägrar att ge sig av. Som sakta bryter ner en, bit för bit, utan att man inser vad fan det är som håller på att hända. 

Såg den andra Hobbit-filmen idag. Är en riktig sucker för allt som har med Lord of The Rings att göra. Så bra helt enkelt. Har hittat de ultimata trosorna med texten "You shall not pass" och "Speak friend and you shall enter" - hur perfekt?! Fast måste ändå säga att Hobbit-filmerna inte kan mäta sig med the real deal, svårt att efterträda. De blir som lillasyskonet - inget kan slå den förstföddes första steg, första ord, första skratt. 

 

Men kom att tänka på allt det här med beroende när Bilbo har sin ring. Alla har vi dem. Beroendena. Det inte är alkohol, cigaretter eller droger i alla fall utan oftast mer basala saker såsom närhet, bekräftelse eller kontroll. Om dessa beroenden får oss att må bra, känna lycka och mening - är de verkligen så fel? Kan man inte få leva med dem? Kan man inte leva med det dåliga de medför? Även om det kanske är tillfällig lycka eller falsk lycka man känner är det väl bättre än ingenting? Eller är den enda lyckan den äkta? Och vad är den för något? Hur vet man? Ja. Sådant som snurrar i mitt huvud på årets sista söndagskväll. 

Det där med att hålla en frekvent uppdatering sket sig ganska snabbt. Aja, har aldrig varit den som följer alla ramar och normer. Hah. I wish. 

 

Borde skriva psykologi-uppsats nu. Borde plugga fysik och naturvetenskaplig specialisering. Borde skriva religion-uppsats och borde verkligen, verkligen, verkligen skriva en svenska-analys. Vad gör jag? Skriver (för mig och ingen satans skola) och ritar om vartannat med musik som gör att jag stundvis måste släppa allt jag har för händerna och dansa bästa fuldansen. Med ett hägrande (om än fullbokat..) jullov orkar jag inte riktigt bry mig. Endorfinerna dansen orden bilderna rörelserna tonerna meningarna aktiverar är cirka hundra gånger bättre än plugg- och prestationsångest. Det handlar om prioriteringar. I slutändan, att göra ett val och göra det för absolut ingen annan än en själv. Och därmed basta. 

Tunnelbanan. Stockholms innerstad. Tisdag eftermiddag och mitt i rusningstrafiken. Mörkret har redan lagt sig tätt omkring alla hörn och i alla vrår. På perrongen får man se upp. För armbågar och fötter. För ouppmärksamt folk. För att ta sig framåt krävs en taktik - att arbågas eller undvika. Att undvika folk och deras ögonkontakt brukar bli min flyktväg. Blir man inte sedd kan man inte heller bli armbågad. Oftast i alla fall. 

 

Kampen om platsen. Stå redo vid dörrarna. Springa om pensionären med rullatorn och smidigt glida ner på innersta sätet. Andas. Andas. Fixa till jackan, lägga väskan i knät så att den där åldringen kan få lite sittutrymme trots allt. Kikar upp från golvet och möts av en smått oväntad syn. En gammal, åtminstonde 50+, herre. Silvergrått, bakåtstruket hår. Några tester har letat sig ner i pannan och dinglar bekymmerslöst framför de oräkneliga orosrynkorna. Den stora svarta rocken och de välskräddade handskarna ger ett stilrent,självsäkert intryck och leder tankarna, inte helt otippat, till en maffiaboss. Distinkta ansiktsdrag kantat med livets präglan. Hans mörka uppsyn och genomträngade ögon får mig att sluta granska honom in i minsta detalj och låtsas som att något extremt viktigt ploppat upp på mobilen. 

 

Det oväntade i denna syn hade dock ingenting med hans utseende att göra. Nej, han passar bra in bland Stockholms äldre invånare. Lika kall, lika oinbjudande. Det som gör att han i mina ögon står ut är Redbullen han håller i sin hand och emellanåt tar några glupska klunkar ifrån. Förmodligen var det den som fick min blick att fastna på honom från första början - hade annars sett förbi honom precis som jag gör med de flesta resenärer jag tvingas möta varje dag. Men energidrickan får mig att undra - vet han inte att det är farligt för hjärtat? Har han inte sovit tillräckligt? Ska han åka och reda ut lite maffiaärenden och behöver extra energi? Lider han av insomnia? Eller hemska mardrömmar? Har han dödat någon i uppdrag av maffian och kan därför inte sova? Vad hur varför när? 

 

Mitt i allt mitt undrande reser sig mannen upp. Jag följer honom med blicken när han går ut genom tågdörrarna och jag ser skylten som hänger på väggen. "Medborgarplatsen". Inser att jag har missat min station. Tilltar den mindre trevliga taktiken och armbågar mig fram till dörren och hinner hoppa ut innan "dorarna stengs". Lokaliserar mig och tränger mig ursäktande till andra sidan perrongen. Rusningstrafik. Stockholms innerstad. Och det dröjer många timmar innan mannen lämnar mina tankar. 

A day to remember har släppt nytt och det kunde inte vara mer lägligt. Då de senaste dagarna har spenderats på soffan med njurinflammation och pains from hell så har i alla fall deras alltid lika träffsäkra toner lindrat en smula. Som sagt, musik funkar alltid. Bästa underhållningen, sällskapet och distraktionen. 

 

Annars då? Längtar ihjäl mig efter jul och allt som hör till. Insåg att det bara är 22 dagar kvar. Insåg att allt det juliga redan börjat. Ätit den första lussebullen, hängt upp julstjärnor och dylikt. Pepparkakor har doppats i mitt eftermiddagskaffe länge nu. Ungefär det bästa som finns. Har till och med redan fått min julklapp - en MacBook Air. Kunde inte vara mer nöjd. Did I hear a Hallelujah? 

 

Nu blev det sådär, sådär som jag inte gillar. Ett tråkigt "vad jag har haft för mig"-inlägg. Men ja, när man bara ligger i soffan med hundra filtar och värmekuddar så finns det inte mycket inspiration till att skriva. Det får vänta. 

 

Favorittracket från Common Courtesy; http://www.youtube.com/watch?v=TKxuhfRs19A