greatexpectations.blogg.se

Att säga att allt är bra är en överdrift. Att säga att allt är dåligt är en överdrift likaså. Men att ställa sig upp, se stjärnorna och deras bilnkade sken, känna avdomningarna i armarna och yrsel som tränger sig på, det är lättnad. Lättnad för att det är ett kvitto, ett bevis, på att det är på väg åt rätt håll. För om jag ska vara här, i den här kroppen, som den här personen, måste jag få se stjärnorna. Jag måste få känna avdomningarna och yrseln. Det blir mitt knark, det enda som kan fixa min abstinens, min ångest, mitt hat, mina åskmoln. 

 

Jag förstår att alla inte förstår. Det gör inte jag heller. Det enda jag vet är att det funkar. För stegen känns tyngre och är svåra att ta, men själen känns lättare, så ofantligt mycket lättare. Det är det enda som betyder något just nu. Så snälla låt mig, låt mig vara det jag vill, förtjänar, bara kan vara. 

Vill tyna bort. Vill bli lätt som vinden, tunn som luft. Vill vara allt jag inte är. Vill bort, ut och överge den här äckliga kroppen. Vill inte vara kvar i det som förgör mig. Vill springa, springa tills benen inte bär längre. Vill springa tills de är så tunna så att de åtminstonde går att leva med. 

 

Vill ljuga om att jag ätit. Vill svälta i en dag, eller två eller tre eller fyra. Vill se stjärnorna när jag ställer mig upp. Vill leva på redbull sugerfree och cigg. Vill känna hur ben, kotor och senor blir tydligare. Vill se något annat än det jag ser nu. Vill se siffrorna bli lägre. Vill se dem bli hotande igen men jag skulle välkomna dem. Jag vill och jag vill göra det nu. Nununu. 

Det går längre och längre tid innan tillräckligt med inspiration infinner sig för att jag ska skriva här. Eller kanske är det bara så att den får uttryck på annat sätt, på mer konkreta och riktiga sätt. För det här är ju egentligen ingenting. Det här är som ett vakuum - en plats där saker bara finns på besök. En plats där allt är tillfälligt. Precis som mina andetag i din nacke. Precis som dina viskningar i mitt öra. Precis som fingertoppar mot bar hud. 

 

För känslan av att det här är tillfälligt går inte att skaka av. För jag förtjänar inte dig. För att du kommer att inse det. För jag är ingen man väljer en evighet med. 

 

Men. Alla evigheter är olika långa. Jag hoppas bara att vår blir lång nog. 

 

(och precis som med allt annat kunde jag inte ens i det här inlägget formulera en mening utan att du var där och krävde uppmärksamhet. du krävde den men älskling du behövde inte ens försöka.) 

Har miljontals saker att skriva om och samtidigt absolut ingenting. Det är mycket som är bra, bättre, bäst. Mer än vad jag någonsin vågat hoppas på. Mer än vad jag någonsin trott skulle bli.

 

När han säger att jag är vacker medans jag mest vill vara osedd. När han pussar på och stoppar om mig innan han går till jobbet. När han spelar en låt med alla de rätta tonerna och orden. När han leker med mitt hår. När han blir arg på bilister. När han skrattar. När han kramar mig. Att han finns. Är så tacksam. 

 

Försöker att inte tänka på det andra, det som inte är lika bra. Det som till och från äter upp mig inifrån. Ibland känner jag mig fri och bortom allt det där. Ibland känner jag mig fast och fången för evigt. Vet varken ut eller in eller vad jag ska ta mig till. 

Det känns som att jag tagit en tripp med en tidsmaskin varje gång jag kommer hit. Allt är detsamma, likadant och lika klaustrofobiskt. Den skakiga hissen som tar mig upp till våning tre där samhällets offer rehabliteras. Där de hårda väggarna och rösterna finns kvar, de som ska bota de allra sköraste. Där livet hänger på en tråd och det känns som att man är omringad av saxar. Är så innerligt trött på dessa återbesök och deju vú-upplevelser. 

När inspirationen tryter, och energin likaså, då kan man låna ord som träffar på alla de där ställena man vill att de ska göra. Det är fint, orden är fina, du är finast. 

 

Fina ord får symbolisera en fantastiskt fin fredagsnatt.
Det känns inte som att jag kan få nog, det känns som om jag vill vara med dig överallt hela tiden. Även fast jag vet att det inte skulle gå - det skulle tömma våra möten på magi. För något som blir uttjatat blir blasé och det blir inte bra någonstans. 

 

Och det jag vill allra minst just nu är att det ska gå fel, att det ska ta slut. Att du ska försvinna. Även fast du är så nära, i framsätet i din bil med din hand på mitt lår och min hand i ditt hår när våra läppar lever ett eget liv, är det vad som finns i bakhuvudet hela tiden. Att jag aldrig kan ta dig för givet. För du är för bra för mig, alldeles för bra. Även om du inte insett det än så kommer du till slut undra vad fan du tänkte. 

Man vill vara den som finns där, den som lyssnar och försöker sitt bästa med att ge kloka råd. Den som oavsett vad det gäller tar in det, reflekterar och ger en uppriktigt stödjande åsikt. Jag skulle nog kunna säga att jag har varit och är den personen för många. Att hjälpa någon som är, för stunden åtminstone, mer trasig än mig själv må verka egostiskt men det känns bra, en bitterljuv sensation i hela kroppen. 

 

I alla fall för en millisekund. Tills du berättar om dina tankar känslor planer insikter avsikter och min värld raserar. Inte för att du är min värld, det är inte så. Det är för att jag inte orkar igen. Jag orkar inte bära på den oron det skapar. För att ständigt ha en gnagande känsla i bröstet av att det har gått fel, det kommer gå fel, det kanske redan har gått fel, äter upp mig inifrån. Att hela tiden vilja åka till dig bara för att vara på den säkra sidan, för att kunna andas igen för ett tag är lika jobbigt varje gång jag inte kan komma hela vägen. Att inte veta om jag kommer ha dig imorgon. Att inte veta om du kommer finnas här, i livet. Det får min värld att rasera. 

 

Snälla gör inte såhär mot mig. Snälla gör inte såhär mot dig. Snälla. Snällasnällasnälla. 

Det är småsakerna som gör det. Som har gjort den här kvällen till något fint och minnesvärt. Något som jag helst vill lägga i en liten ask, låsa och sedan gömma så bra att jag aldrig kommer minnas vart. Bara för att vara säker på att jag inte kommer förstöra det här, för att vara säker på att den här kvällen alltid kommer vara såhär fin oavsett hur lång tid som går och oavsett hur mycket som händer oss emellan.

 

För det är du och dina pigga ögon. Det är du och ditt upplyftande skratt som smittar av sig helt utan förvarning. Det är du och dina tankar ideér åsikter berättelser som jag inte kan få nog av. Det är du och ditt långa hår som du drar i lite för ofta och jag kan inte hjälpa att tänka att jag vill också, dra känna röra. Det är du och dina lätta, uppmanande pussar. Det är du som får det att kännas som om jag har en hel fjärilsfarm i magen. 

Jag jagar efter något jag inte vet vad det är, jag letar i blindo efter något som ska ge mig något mer. 

Ovissheten gör mig långsam och irrationell. Längtan gör mig desperat och oberäknelig. 

Blanda dessa två i den djungel som livet är och du får någon som är dömd att leva i misär, med en gnagande känsla av att något saknas - det där som är något mer. 

Vet inte vad jag vill skriva. Vet ATT jag vill skriva. Vet att jag vill ta en kurs, skrivkurs. Vet att jag vill bli bättre, bäst. Vet inte om vad jag skulle skriva. Ge mig ett ämne och jag skriver. Orden kommer som ett jävla lokomotiv. Ge mig vad som helst och jag gör det till det finaste guld som dina sinnen någonsin skådat. Ge mig ett direktiv och jag kommer ge dig allt jag kan. Ge mig en mening och jag ger dig en novell. Ge mig någonting och jag ger dig oändligheten. Oändligt med kreativitet och ord och känslor och saker som betyder något. GE MIG NÅGOT SOM KÄNNS FÖR FAN. Och gör det snabbt. Tack. 

Det sägs att man inte kan hjälpa vem man blir kär i. Att man inte kan vara med och bestämma vem, hur, vart, när. Man får leva med vetskapen om att det inte är upp till en själv - att det ligger bortom oss. Skulle nog inte säga att det är ödet, sådant känns bara så förkastligt. Men det är något som avgör trots allt. Kalla det "meant to be", kalla det slumpen eller kalla det ödet. 

 

Ibland har man tur. Man blir kär i någon som blir kär tillbaka. Någon som är allt och lite till, personen som är allt man kunnat drömma om. Någon som har mjuka lockar i nacken, smilgropar och pigga ögon, som är sarkastisk, kärleksfull och spontan. Men det är långt ifrån varje gång man har tur. Vissa kanske aldrig har turen på sin sida utan gång efter gång faller för aset. Personen som manipulerar, ljuger och slingrar sig in. Sätter sig under huden och vägrar att ge sig av. Som sakta bryter ner en, bit för bit, utan att man inser vad fan det är som håller på att hända. 

Såg den andra Hobbit-filmen idag. Är en riktig sucker för allt som har med Lord of The Rings att göra. Så bra helt enkelt. Har hittat de ultimata trosorna med texten "You shall not pass" och "Speak friend and you shall enter" - hur perfekt?! Fast måste ändå säga att Hobbit-filmerna inte kan mäta sig med the real deal, svårt att efterträda. De blir som lillasyskonet - inget kan slå den förstföddes första steg, första ord, första skratt. 

 

Men kom att tänka på allt det här med beroende när Bilbo har sin ring. Alla har vi dem. Beroendena. Det inte är alkohol, cigaretter eller droger i alla fall utan oftast mer basala saker såsom närhet, bekräftelse eller kontroll. Om dessa beroenden får oss att må bra, känna lycka och mening - är de verkligen så fel? Kan man inte få leva med dem? Kan man inte leva med det dåliga de medför? Även om det kanske är tillfällig lycka eller falsk lycka man känner är det väl bättre än ingenting? Eller är den enda lyckan den äkta? Och vad är den för något? Hur vet man? Ja. Sådant som snurrar i mitt huvud på årets sista söndagskväll. 

Det där med att hålla en frekvent uppdatering sket sig ganska snabbt. Aja, har aldrig varit den som följer alla ramar och normer. Hah. I wish. 

 

Borde skriva psykologi-uppsats nu. Borde plugga fysik och naturvetenskaplig specialisering. Borde skriva religion-uppsats och borde verkligen, verkligen, verkligen skriva en svenska-analys. Vad gör jag? Skriver (för mig och ingen satans skola) och ritar om vartannat med musik som gör att jag stundvis måste släppa allt jag har för händerna och dansa bästa fuldansen. Med ett hägrande (om än fullbokat..) jullov orkar jag inte riktigt bry mig. Endorfinerna dansen orden bilderna rörelserna tonerna meningarna aktiverar är cirka hundra gånger bättre än plugg- och prestationsångest. Det handlar om prioriteringar. I slutändan, att göra ett val och göra det för absolut ingen annan än en själv. Och därmed basta. 

Tunnelbanan. Stockholms innerstad. Tisdag eftermiddag och mitt i rusningstrafiken. Mörkret har redan lagt sig tätt omkring alla hörn och i alla vrår. På perrongen får man se upp. För armbågar och fötter. För ouppmärksamt folk. För att ta sig framåt krävs en taktik - att arbågas eller undvika. Att undvika folk och deras ögonkontakt brukar bli min flyktväg. Blir man inte sedd kan man inte heller bli armbågad. Oftast i alla fall. 

 

Kampen om platsen. Stå redo vid dörrarna. Springa om pensionären med rullatorn och smidigt glida ner på innersta sätet. Andas. Andas. Fixa till jackan, lägga väskan i knät så att den där åldringen kan få lite sittutrymme trots allt. Kikar upp från golvet och möts av en smått oväntad syn. En gammal, åtminstonde 50+, herre. Silvergrått, bakåtstruket hår. Några tester har letat sig ner i pannan och dinglar bekymmerslöst framför de oräkneliga orosrynkorna. Den stora svarta rocken och de välskräddade handskarna ger ett stilrent,självsäkert intryck och leder tankarna, inte helt otippat, till en maffiaboss. Distinkta ansiktsdrag kantat med livets präglan. Hans mörka uppsyn och genomträngade ögon får mig att sluta granska honom in i minsta detalj och låtsas som att något extremt viktigt ploppat upp på mobilen. 

 

Det oväntade i denna syn hade dock ingenting med hans utseende att göra. Nej, han passar bra in bland Stockholms äldre invånare. Lika kall, lika oinbjudande. Det som gör att han i mina ögon står ut är Redbullen han håller i sin hand och emellanåt tar några glupska klunkar ifrån. Förmodligen var det den som fick min blick att fastna på honom från första början - hade annars sett förbi honom precis som jag gör med de flesta resenärer jag tvingas möta varje dag. Men energidrickan får mig att undra - vet han inte att det är farligt för hjärtat? Har han inte sovit tillräckligt? Ska han åka och reda ut lite maffiaärenden och behöver extra energi? Lider han av insomnia? Eller hemska mardrömmar? Har han dödat någon i uppdrag av maffian och kan därför inte sova? Vad hur varför när? 

 

Mitt i allt mitt undrande reser sig mannen upp. Jag följer honom med blicken när han går ut genom tågdörrarna och jag ser skylten som hänger på väggen. "Medborgarplatsen". Inser att jag har missat min station. Tilltar den mindre trevliga taktiken och armbågar mig fram till dörren och hinner hoppa ut innan "dorarna stengs". Lokaliserar mig och tränger mig ursäktande till andra sidan perrongen. Rusningstrafik. Stockholms innerstad. Och det dröjer många timmar innan mannen lämnar mina tankar.